Vi har så många strategier för att springa från våra känslor.
Om jag tystar dig så kan jag döva det som det väcker i mig.
Nappar till skrikande barn. Rationella resonemang till vuxna.
För vad skulle hända om vi bara lät det vara?
Lät det komma?
Om jag inte distraherar din sorg utan låter den få kännas även i mig.
Om jag inte resonerar bort ilska utan vågar stanna i det som väcks i mig.
Om jag respekterar ditt känsloliv och använder det som en spegel för min egen läkning och utveckling.
Jag tror att det skulle vara hisnande och vackert