Bränna broar

Igår tog jag ett stort steg. Jag valde bort något för att jag vet att det är det enda sättet att släppa in något nytt. Brände en bro. För det finns inte utrymme att växa om det är platsbrist så att säga.

Det är enkel attraktionslära och jag förstår den till fullo. Jag känner den och jag vibrerar med den.

Men ändå. I ett lappkast slängdes jag från flow och expansion till en rädsla som fullständigt rev tag i mig. Med det följde oro, olust och allt kändes ångestladdat.

Då finns det bara en sak att göra. Att andas i nuet. Sitta med det, känna det och till och med bjuda in det att få dansa sin dans.

För det berättar också något för mig, det ger mig ett tillfälle att skala av ett lager till i känslan av otillräcklighet. Titta på vari mitt bristtänk ligger. Lita på att det kommer att gå över, att det kommer nya nu.

Där jag hittar tillbaka till mitt flow och till min tillit. Där oron klingar av och tilliten får åter växa.

För den här stunden. För så kommer det att vara. Det kommer att svaja. Det är som det är med den saken. Det är livet.

Men det är som bekant inte i komfortzonen som man skapar magi i sitt liv. Och nu var det dags för mig att kliva ut ett större steg. Att bränna en bro. Och skriva en text om det..

 

Det är hisnande att bränna broar för att inte kunna gå tillbaka.

Det är hisnande att släppa livbojen och lita på att man själv kan simma.

Hisnande kan vara skrämmande.

Fast man vet att det är rätt val.

Fast man vet att det är det enda valet.

När egots rädsla klamrar sig fast i ett expanderat sinne som inte kan krympa tillbaka.

Egots rädsla ligger i bakhåll.

När garden är nere och du minst anar.

Fast du stunden innan känner dig stark i flödet.

Hisnande blir skrämmande i ett andetag.

Kan du då ge dig själv utrymme?

Utrymme att bara stanna upp, känna och andas?

I nuet.

Vila från dina krav på dig själv, vila från att du i stunden inte känner den frid du vill leva i.

Det får vara precis vad det är och det kommer att gå över.

Acceptans i nuet.

Andetag för andetag.