Döden döden döden

Det är sant som det är sagt, för att något nytt ska kunna födas, så måste något annat dö. Ibland är det vanor, mönster eller relationer. Ibland är det människor…

Människor som lämnar detta liv och på så sätt skapar utrymme för andra människor att hitta nya vägar.

I dagarna är det fyra år sedan min mamma dog. Alldeles för ung och efter ett alldeles för plågsam och snabbt sjukdomsförlopp. Innan vi hann fatta vart det var på väg så var det över.

Kvar fanns vi. Vi som i ett helt liv hade kretsat runt i en slags omloppsbana kring en stark, ibland energikrävande och alltid kärleksfull person. Vi som nu skulle hitta nya riktningar och nya vägar. Nya roller, både i oss själva och i förhållande till varandra.

Nu har det gått fyra år. Sorgen har ändrat karaktär. Minnen likaså. Hon finns fortfarande närvarande, men på ett annat sätt.

Och jag ser gåvan. Gåvan hon gav genom att lämna. Gåvan hon gav att låta något annat få födas. Hon öppnade upp och förenklade nya riktningar i livet hos dem hon älskade mest. Jag vet nu att det var så här det skulle vara. Det var meningen. Hennes bortgång skapade ett utrymme som vi inte hade haft lika lätt att hitta och gå in i med henne kvar. Vi hade nog inte ens letat efter det.

Så sorgen har ändrat karaktär. Den är tacksamhet för gåvan. Den är vördnad för det modet hon hade. Den är en vilja att ära hennes bortgång genom att ta ansvar för min nya resa. Att inte kasta bort utrymmet hon gav, att inte fylla det med något annat än det min själ längtar efter.

Och i dagarna tänker jag lite extra på henne i tacksamhet…