Twinflame, cellminnen och drömmar

Ett genomgående tema i mina inkarnationer är att jag fått mitt seende förtryckt av det mörka maskulina. Som prästinna, vis kvinna och som tjänarinna till Gudinnorna. Inkvisition, häxbränning och allt annat charmigt som man ka tänka sig.

Genom liven och i detta liv, har detta skapat både en ilska gentemot det strukturella maskulina och ett tvivel på mitt egenvärde.
Har jag något att dela? Kan jag göra skillnad? Vem vill lyssna?

Samtidigt har energin och vissheten ändå aldrig helt slocknat.
Djupt inom mig finns alla dessa kvinnor kvar och de pockar nu på mer än någonsin. De vill, de kräver rentav, att bli lyssnade på och få ta plats.

Jag ser också att det övergripande målet och livssyftet för mig, är att genom den feminina resningen också hitta tillbaka till balansen och kärleken till det ljusa maskulina.
Sammansmältning av två aspekter inom och utom.
Den sker genom att försonas med det mörka maskulina. Se rädslan i den energin och omsluta den.

Läkningen sker snabbt nu. I vardagen och i drömmarna. Nästan varje natt får jag påhälsning i någon form i drömmarna och de har samma tema. Jag är fasthållen och det sker något med mina ögon.

Drömmarna hjälper mig att släppa taget. De ger mina cellminnen en förståelig form för att jag ska kunna SLÄPPA och gå vidare.

Det är mycket tankar om Twinflame nu för tiden och jag förstår det. För vi är många som gör denna resa tillsammans och vi är många som, medvetet eller omedvetet, söker sammansmältningen av det gudomligt feminina och maskulina. Det alkemiska bröllopet.

Men det är viktigt att komma ihåg att det yttre endast speglar vårt inre.
Twinflame handlar i första hand om att vi hämtar hem och läker själsbitar inom oss själva och på så sätt hittar sammansmältningen inom oss.
Inte att vi hittar mannen eller kvinnan i vårt liv, hur härligt det än är.

Vi kan titta på yttre omständigheter och relationer för att få hjälp att se vad vi behöver läka inom oss själva, men vi kan inte stanna där, utan måste sedan rikta vår uppmärksamhet inåt in i oss själv. Det är endast där som läkningen kan ske.

Den feminina resningen är en del av resan mot målet, men vi stannar inte förrän vi genom denna energi även, i kärlek, bjudit in det maskulina och förenat oss i sammansmältningen.

I sammansmältningen har vår feminina och vår maskulina princip hittat tillbaka till varandra i stor glädje.
Här vågar de bejaka sig själva och varandra utan konkurrens och värdering. De bär varandra och de låter varandra flyga. Håller utan att kväva, ger varandra utrymme att växa och expandera. De är bortom skuld och skam. De är bortom rädsla.
Det finns en följsamhet här som med all energi. När den ena ändrar sin cykel, så måste den andra följa med. De flödar tillsammans för att bibehålla balansen, de är lyhörda och följsamma.
Detta är det vackra i symbiosen.